Den efterlängtade vardagen

Nu äntligen börjar allting återgå till hur det var innan operationen. Nu när hon fått tillbaka sin energi och livsglädje så kan vi träna lite granna. Vi kan gå på lite promenader. Visserligen inte långt och inte i nått högre tempo. Men vi kan gå ut en stund och filosofera.

Innan operationen tränade vi mycket ingångar med hjälp av klossen. Vi hann aldrig helt klart utan vi hade precis påbörjat att tabort klossen. Vilket inte fungerade så där superbra. Men nu när vi började träna igen så gör hon kanon fina ingångar och jobbar väldigt fint med bakbenen. Helt spontant gör hon det så fort man ropar på henne. Lustigt att polletten trillat ner bara så där.

I övrigt tränar vi på backning och skämmas. Jag tänkte använda backningen för att stärka musklerna i ryggen och på framsidan av bakbenen. Jag vet inte om det hjälper, det är bara en gissning efter experimenterade på mig själv. Hon behöver verkligen bygga upp musklerna igen nu. Det finns inget kvar av vänsterbenet.

Tänkte att vi ska simma lite så fort såret har läkt ordentligt. Det tror jag kommer hjälpa mycket.

Veterinären i Skara sa igår att såret läkte jätte fint och att det troligtvis kommer vara läkt om en vecka. Då kan vi sätta igång rehabiliteringen på allvar. Kan inte vänta!

Nu har det verkligen vänt

Nu äntligen efter ytterligare ett bakslag tidigare i veckan så känns det som vi är på rätt väg. Bell är pigg, hon går på alla fyra tassarna och såret läker. Det hade gått betydligt fortare om vi inte hade åkt till Göteborg i måndags och fått en helt ny behandling. Så fort det nya bandaget var på plats slutade hon gå på benet igen. Jag tänkte först att det säkert berodde på en ny situation. Det har hittills tagit någon dag för henne att acceptera nya behandlingar. Men när ett dygn gått och det blev tisdag eftermiddag och hon fortfarande inte gick på benet ringde jag till Skara och åkte in för att de skulle kolla på det.

Vi hade oturen att få en helt ny veterinär som inte hade koll på Bells situation. Så det enda hon gjorde var att känna på bandaget lite och konstatera att det såg ut att sitta bra och sedan skickade hon hem oss.

På återbesöket i fredags togs bandaget av för det skulle bytas och då konstaterade de att det hade skavt bort det som hade läkt tidigare och vi var tillbaka på ruta ett igen. Man kan säga att det inte var långt kvar till ett bryt för min del. Men jag påpekade det uppenbara och min syn på det hela på ett civiliserat sätt.

Nu har vi gått tillbaka till samma behandling som vi hade innan besöket i Göteborg. Ett special bandage uppbyggt av en mjuk mepilex med ett hål i mitten för att avlasta såret. Själva hålet täcks sedan av en liten lucka så man lätt kommer åt att behandla med subrasorb gel. Detta är det absolut effektivaste på just det här trycksåret.

Man ser verkligen en enorm skillnad sedan i fredags. Ny vävnad, massor av granulationsvävnad och fuktigt och fint. Vi ska tillbaka till Skara på tisdag och då jäklar om de ändrar behandlingen igen då!

Är det nått jag har lärt mig på det här så är det att alltid ifrågasätta veterinärerna, lite på din magkänsla och kräv att få träffa en och samma veterinär hela tiden. Absolut ingen annan! När jag skriver att man ska ifrågasätta veterinärerna så menar jag inte direkt deras kompetens utan mer om de tänkt igenom alla alternativ och att de ska kunna förklara varför de väljer att behandla på ett speciellt sätt.

Känns tråkigt att det här hade kunnat gå så mycket fortare om alla parter hade kunnat kommunicera med varandra alternativt att vi bara hade träffat en enda veterinär och en enda djursjukvårdare hela tiden. Men huvudsaken är att det går åt rätt håll nu. Det känns verkligen i hela magen att det här är rätt väg att gå. Snart är hon frisk!

Hos ortopeden

Nu har vi varit nere i Göteborg på Blå Stjärnan och träffat en ortoped och en allmänveterinär. De tog en noggrann titt på Bell. Kollade hur hon använde benet, tassen och tittade på såret som inte vill läka. De tyckte att såret såg bra ut och att antibiotikan hade gjort sitt jobb. Allt som behövdes när det gällde såret var tid så skulle det läka ihop och bli fint. Vi fick till och med en tidsrymd på 2 veckor. Kändes enormt skönt att få ett preliminärt slut på allt det här. Det blev helt plötsligt inom räckhåll.

Ortopeden tyckte att hon använde benet korrekt och trodde inte att infektionen hade gått ner i skelettet eller leden. Så allt såg ut som det skulle!

Nu får vi till och med gå lugna promenader på 15 min. Jippie! Det går verkligen åt rätt håll!

Nu ikväll har vi myst och Bell har fått en välbehövlig genomborstning. Hon fäller enormt mycket just nu. Jag vet inte om det beror på medicinerna eller om det beror på att hon är inne i en fällningsperiod. Hon skulle behöva ett bad med för att bli av med allt kladd/gel som fastnat i pälsen efter helgens alla såromläggningar. Men det får vänta några veckor tills benet är läkt. Men nu kommer det läka, känns underbart att veta!

Göteborg på måndag

Återbesöket i fredags gick så där. Veterinären fick tabort en del död vävnad i såret och upptäckte ett nytt trycksår. Det kändes som ett hårt bakslag. Efter att veterinären konsulterat ortopeden i Göteborg som opererat Bell bestämdes det att ett special bandage skulle sitta över helgen och sen skulle vi ner till Göteborg på måndag.

Så nu över helgen ska såret fuktas med en gel som drar till sig bakterier varannan timme dygnet runt. (Husse klagade på mitt syftningsfel)
Så nu över helgen ska såret fuktas varannan timme, dygnet runt med en gel som drar till sig bakterier.

Hon går fortfarande på benet så senan som opererades verkar läka bra. Alltid någon tröst i allt detta. Nu hoppas jag att såret läker med så vi kan lämna allt det här bakom oss!

Trevande framsteg

I måndags tog Bell några försiktiga steg för första gången på en evighet. Det känns åtminstone som en evighet. Men det är en liten ljusning!

Såret är inte lika infekterat längre. Antibiotikan är rätt och idag har vi fått provsvaret på odlingen som bekräftar det med. Men såret är fortfarande väldigt djupt, fult och svullet. Ser inget roligt ut alls. Jag har svårt att avgöra om det går åt rätt håll men jag hoppas veterinären som vi ska träffa på återbesöket imorgon kan ge mig svaret.

Efter att ha pratat med veterinären i måndags vid senaste besöket, så är jag inte längre orolig över att hon ska få amputera benet. Enligt veterinären kommer det inte att vara något beslut vi behöver ta som det ser ut just nu. Däremot kunde hon inte svära på att Bell kommer komma helskinnad ur det här. Det finns risk för kronisk hälta om infektionen har försvagat senan och ledfästet.

Det känns ju inget roligt att höra att risken finns att man får en halt liten sheltietjej men det är ändå klart bättre än en liten söt tjej på tre ben eller, hemska tanke, ingen fröken fluff alls.

Men just nu är jag bara glad över att hon använder benet lite granna. Det minskar risken att leden och senan inte blir helt återställda. Det blir en fin balansgång den närmaste tiden med ett sår som egentligen kräver absolut stillhet för att ha bästa förutsättningar att läka och en sena som behöver rörelse för att läka på bästa sätt.

Men hon går!

Smärtsamt

Bell har ont i sitt ben. Hon ligger i sin bur och sover. När hon kommer fram vill hon gosa och slickar frenetiskt på ens händer eller i ansiktet. Allt för att lugna sig själv. Var på apoteket förut och hämtade ut en ny burk med Rimadyl. Jag håller tummarna för att den tar udden av smärtan och tar ner svullnaden i såret.

Det gör så ont i mig. Kan inte låta bli att undra om vi verkligen kommer komma igenom det här eller om det bara kommer gå åt helsike. Vid bandagebytet förut bröt till och med husse ihop och grät efteråt. Vilket gör mig orolig och ännu mer rädd att det inte ska läka. Han är ju ändå sjuksköterska och har sett en hel del fula sår i sina karriär.

Jag önskar att min lilla Bellsebubs blir frisk och sitt vanliga livliga jag igen. Jag önskar att hon snart får leka med alla hundkompisar igen och att vi kan gå långa promenader tillsammans. Att vi snart kan leka och träna. Hon är ju bara lite drygt 1 år. Hon förtjänar att få vara frisk. :/

Jag hoppas att det snart är tisdag så vi får reda på vad odlingen säger och jag kan få reda på vad vetten tycker och tror.  För en gångs skull kan tiden inte gå för fort.

Infektion

I torsdags blev Bell av med sitt gips. Husse var hos vetten och bytte ut gipset mot ett vanligt stödbandage. Allt såg okej ut men hon gick fortfarande inte på benet. Vi bytte bandaget två gånger för hon har bitit bort bandaget. Hon har blivit en mästare på att bryta sig ur den där elaka tratten. Vi började öva och göra henne medveten om att hon faktiskt har ett fjärde ben som man också kan använda sig av när man rör på sig.

Så på måndagen började hon äntligen gå! Lyckan var stor. Så stor att husse inte kunde låta bli att filma det hela och lägga upp på You Tube.

Men i tisdag slutade hon gå och min känsla var att det inte stod helt rätt till. Men jag avfärdade mig själv som överbeskyddande. Tecknen fanns där, hon slutade gå på benet, hon låg i sin bur och hon visade osunt stort intresse för bandaget. På torsdag kväll tog vi av bandaget för att lägga om det då det inte längre satt bra. När det kom av såg man ett stort infekterat trycksår. Varigt och luktade illa.

Ringde till vetten och fick tid nu på morgonen för undersökning. Besöket resulterade i en antibiotikakur på 20 dagar, bandagebyte med 1,5 dagars mellanrum fram till återbesöket på tisdag. Bandaget som skulle ha tagits bort på tisdag kommer sitta ytterligare ca 3 veckor. Vilket innebär att rehabiliteringen inte heller kommer igång nästa vecka. Infektionen har gått ner ända till senan i hasen.

Vi som hade sett fram emot att få börja rehabilitering. Just nu känns det tungt. Ska hon aldrig bli frisk… :/

Det återgår sakta till vardag igen

Konstigt vad man anpassar sig till nya situationer relativt fort. Både människor och hundar. Nu har Bell ingen tratt längre men låter gipset vara där det är. Hon har accepterat att det inte blir lika mycket promenader och aktivering som förut. Jag säger inte att hon lugnt ligger och sover hela dagarna men det är hanteringsbart åtminstone.

Vi har fått åka in en gång för omgipsning då hon var ensam på kontoret en timme. Hon lyckades gnaga sönder gipset både i tårna och uppe vid knät trots tratten. Det var intressant att se hur hon gjorde. Hon satte fast trattens nederkant i överkanten på gipset och vips så hade hon fri tillgång till hela benet.

Men nu lunkar livet på. Vi ser fram emot att gipset åker av på fredag!

Stressad

Fredagen och igår var helt sjukt jobbiga. Jag har inte världens bästa tålamod och har fått jobba på det under hela mitt liv. Och nu testas det till det yttersta igen. :/

Bell har rent ut sagt varit helt odräglig. Hon skäller för precis allt, gnäller, gnyr och hittar på djävulstyg så fort jag inte tittar på henne. Jag försöker ta djupa andetag, för jag vet ju att hon bara har för mycket energi och tycker livet är as tråkigt just nu. Hennes smeknamn Bellsebubs passar henne väldigt bra.

Igår kväll fick jag nog och struntade i veterinärens order. Det kommer inte fungera att ha det så här i 2 månader. Så jag gick ut och la två spår på kanske 30-50 m vardera. Det gick inget vidare för henne men det spelade ingen roll, för hon blev lugn och tyst resten av kvällen!

Det var så skönt att se henne så lugn och tillfredsställd. Den där djupa sucken som alltid kommer när de lagt sig ner och slappnar av, var som ljuv musik.

Som jag ser det måste det vara bättre att hon är stressfri och går något spår på några meter i lugn takt än att hon stressar, driver matte till vansinne och försöker göra allt för att bli av med energin. Det sista kommer bara leda till att det svämmar över tillslut så hon gör något som leder till fler olyckor.

Hemkommen med blått gips

Vi var och hämtade hem Bellen från Blå Stjärnans djursjukhus tidigare i eftermiddags. Hon kom lika glad som alltid hoppandes på tre ben och mötte oss.

Operationen hade gått bra. Men de sa återigen att vi troligtvis kommer få göra samma sak fast på höger ben så småningom. Inte så roligt men det är ju i alla fall en bra prognos.

Vi fick träffa en sjukgymnast innan vi åkte hem. Hon visade hur vi skulle hålla igång knä- och höftleden tills gipset togs bort och hon kunde börja använda benet igen. De hade först inte tänkt att gipsa henne men efter att ha haft henne där ett tag insåg de att det aldrig skulle fungera utan gips. Hon är ju ett livligt litet yrväder.

Så min uppgift de kommande 7 veckorna är att se till att hon är lugn. Men som sjukgymnasten sa, hon kommer få sina ryck ändå och då gäller det att försöka dämpa dem så gott det går.

Så imorgon ska jag ringa Blå Stjärnan i Skara för att boka tid för suturtagning och omläggning av gipset. Det blir åtminstone två besök till i Skara, ett för suturerna och omgipsning och ytterligare ett för avgipsning och rehabiliteringsplanering.

Notan hittills är 4800 kr för besöket med övernattning i Skara och lite drygt 12 000 kr för operationen i Göteborg. Men jag är ändå glatt överraskad då de sa att operationen skulle kosta 25 000 kr när hon skrevs in. Känns bra att det finns lite kvar tills maxbeloppet är nått på försäkringen. Det är ju några månader kvar på försäkringsperioden och man vet ju aldrig vad som kan hända.

Jag är väldigt nöjd med både försäkringsbolaget Dina och djursjukhuset Blå Stjärnan. Inga problem och allting har skötts enkelt och smidigt. Personalen har varit väldigt trevliga och professionella och har svarat på alla mina frågor. Bell har dessutom trivts bra och blivit väl behandlad. Det har jag sett på henne när jag hämtat henne och på hur hon är tillsammans med personalen. Det känns tryggt att veta om olyckan skulle vara framme igen.