Hos ortopeden

Nu har vi varit nere i Göteborg på Blå Stjärnan och träffat en ortoped och en allmänveterinär. De tog en noggrann titt på Bell. Kollade hur hon använde benet, tassen och tittade på såret som inte vill läka. De tyckte att såret såg bra ut och att antibiotikan hade gjort sitt jobb. Allt som behövdes när det gällde såret var tid så skulle det läka ihop och bli fint. Vi fick till och med en tidsrymd på 2 veckor. Kändes enormt skönt att få ett preliminärt slut på allt det här. Det blev helt plötsligt inom räckhåll.

Ortopeden tyckte att hon använde benet korrekt och trodde inte att infektionen hade gått ner i skelettet eller leden. Så allt såg ut som det skulle!

Nu får vi till och med gå lugna promenader på 15 min. Jippie! Det går verkligen åt rätt håll!

Nu ikväll har vi myst och Bell har fått en välbehövlig genomborstning. Hon fäller enormt mycket just nu. Jag vet inte om det beror på medicinerna eller om det beror på att hon är inne i en fällningsperiod. Hon skulle behöva ett bad med för att bli av med allt kladd/gel som fastnat i pälsen efter helgens alla såromläggningar. Men det får vänta några veckor tills benet är läkt. Men nu kommer det läka, känns underbart att veta!

Göteborg på måndag

Återbesöket i fredags gick så där. Veterinären fick tabort en del död vävnad i såret och upptäckte ett nytt trycksår. Det kändes som ett hårt bakslag. Efter att veterinären konsulterat ortopeden i Göteborg som opererat Bell bestämdes det att ett special bandage skulle sitta över helgen och sen skulle vi ner till Göteborg på måndag.

Så nu över helgen ska såret fuktas med en gel som drar till sig bakterier varannan timme dygnet runt. (Husse klagade på mitt syftningsfel)
Så nu över helgen ska såret fuktas varannan timme, dygnet runt med en gel som drar till sig bakterier.

Hon går fortfarande på benet så senan som opererades verkar läka bra. Alltid någon tröst i allt detta. Nu hoppas jag att såret läker med så vi kan lämna allt det här bakom oss!

Trevande framsteg

I måndags tog Bell några försiktiga steg för första gången på en evighet. Det känns åtminstone som en evighet. Men det är en liten ljusning!

Såret är inte lika infekterat längre. Antibiotikan är rätt och idag har vi fått provsvaret på odlingen som bekräftar det med. Men såret är fortfarande väldigt djupt, fult och svullet. Ser inget roligt ut alls. Jag har svårt att avgöra om det går åt rätt håll men jag hoppas veterinären som vi ska träffa på återbesöket imorgon kan ge mig svaret.

Efter att ha pratat med veterinären i måndags vid senaste besöket, så är jag inte längre orolig över att hon ska få amputera benet. Enligt veterinären kommer det inte att vara något beslut vi behöver ta som det ser ut just nu. Däremot kunde hon inte svära på att Bell kommer komma helskinnad ur det här. Det finns risk för kronisk hälta om infektionen har försvagat senan och ledfästet.

Det känns ju inget roligt att höra att risken finns att man får en halt liten sheltietjej men det är ändå klart bättre än en liten söt tjej på tre ben eller, hemska tanke, ingen fröken fluff alls.

Men just nu är jag bara glad över att hon använder benet lite granna. Det minskar risken att leden och senan inte blir helt återställda. Det blir en fin balansgång den närmaste tiden med ett sår som egentligen kräver absolut stillhet för att ha bästa förutsättningar att läka och en sena som behöver rörelse för att läka på bästa sätt.

Men hon går!

Smärtsamt

Bell har ont i sitt ben. Hon ligger i sin bur och sover. När hon kommer fram vill hon gosa och slickar frenetiskt på ens händer eller i ansiktet. Allt för att lugna sig själv. Var på apoteket förut och hämtade ut en ny burk med Rimadyl. Jag håller tummarna för att den tar udden av smärtan och tar ner svullnaden i såret.

Det gör så ont i mig. Kan inte låta bli att undra om vi verkligen kommer komma igenom det här eller om det bara kommer gå åt helsike. Vid bandagebytet förut bröt till och med husse ihop och grät efteråt. Vilket gör mig orolig och ännu mer rädd att det inte ska läka. Han är ju ändå sjuksköterska och har sett en hel del fula sår i sina karriär.

Jag önskar att min lilla Bellsebubs blir frisk och sitt vanliga livliga jag igen. Jag önskar att hon snart får leka med alla hundkompisar igen och att vi kan gå långa promenader tillsammans. Att vi snart kan leka och träna. Hon är ju bara lite drygt 1 år. Hon förtjänar att få vara frisk. :/

Jag hoppas att det snart är tisdag så vi får reda på vad odlingen säger och jag kan få reda på vad vetten tycker och tror.  För en gångs skull kan tiden inte gå för fort.

Infektion

I torsdags blev Bell av med sitt gips. Husse var hos vetten och bytte ut gipset mot ett vanligt stödbandage. Allt såg okej ut men hon gick fortfarande inte på benet. Vi bytte bandaget två gånger för hon har bitit bort bandaget. Hon har blivit en mästare på att bryta sig ur den där elaka tratten. Vi började öva och göra henne medveten om att hon faktiskt har ett fjärde ben som man också kan använda sig av när man rör på sig.

Så på måndagen började hon äntligen gå! Lyckan var stor. Så stor att husse inte kunde låta bli att filma det hela och lägga upp på You Tube.

Men i tisdag slutade hon gå och min känsla var att det inte stod helt rätt till. Men jag avfärdade mig själv som överbeskyddande. Tecknen fanns där, hon slutade gå på benet, hon låg i sin bur och hon visade osunt stort intresse för bandaget. På torsdag kväll tog vi av bandaget för att lägga om det då det inte längre satt bra. När det kom av såg man ett stort infekterat trycksår. Varigt och luktade illa.

Ringde till vetten och fick tid nu på morgonen för undersökning. Besöket resulterade i en antibiotikakur på 20 dagar, bandagebyte med 1,5 dagars mellanrum fram till återbesöket på tisdag. Bandaget som skulle ha tagits bort på tisdag kommer sitta ytterligare ca 3 veckor. Vilket innebär att rehabiliteringen inte heller kommer igång nästa vecka. Infektionen har gått ner ända till senan i hasen.

Vi som hade sett fram emot att få börja rehabilitering. Just nu känns det tungt. Ska hon aldrig bli frisk… :/