Läckö Slott

Jag, Emma och Bell tog en tur ut till Läckö Slott för att kolla läget. Det blev mycket miljöträning för Bell. Massor av andra hundar och andra människor.

Vi fikade på Stallet och där kom det två Golden som Bell verkligen gick igång på. Vi tränar ständigt på hundmöten och jag tycker att det blir bättre och bättre. Även om det blir en del bakslag. Hur som helst så satt vi och fikade vid ett bord när dessa två gick förbi för att sätta sig vid ett annat bord. Bell hetsade upp sig och skällde och gjorde utfall i sitt koppel. Betedde sig inte direkt som någon väluppfostrad dam precis. Men när det gått förbi slutar hon och börjar lyssna på mig.

En liten bit bort sitter en familj där en man sitter i rullstol. Mannen fnyser hatiskt och säger något i stil med att det minsann alltid är de där små jävla hundarna som ställer till det. Och att jag borde ta tag i hundjäveln och säga ifrån ordentligt.

Sånt blir jag så förbannad på. Kan inte jag få sköta min uppfostran av min hund som jag vill. Åtminstone så länge min hund inte är en fara för andra. Mannen ifråga hade ingen aning om hur gammal Bell är, vem som startade ”gruffet”, vad vi tränar på eller hennes bakgrund.

Men men, bara bita ihop och tänka elaka tankar en stund tills ilskan gått över…

Men vi hade en liten seger på Läckö. Efter 45 min la hon sig ner och slappnade av. Förhoppningsvis tar det inte lika lång tid nästa gång.

Hos ”mormor” en hel helg

Bell har varit hos min mamma hela helgen. Det var tydligen lite jobbigt till att börja med. Bell vägrade följa med på promenader och satte sig bara demonstrativt på vägen och vägrade röra sig. Men jag sa till mamma att hon fick vara bestäm och inte ge sig så skulle det lösa sig efter ett kort tag.

Så nu när jag kom hem för att hämta henne så hade hon uppfört sig exemplariskt. Gick fint i kopplet, lydde när hon var lös i trädgården, sov snällt på nätterna och hade inte gjort något inne på hela helgen. Kanske börjar få en stor dam nu.

Mamma sa att hon hade ont i baktassen igen. Att hon haltade lite grann i vissa lägen och inte gärna vill gå nerför trappan.

Hon ramlade och slog sig väldigt illa den 29 april. Ett tag trodde jag att det var av på henne. Men efter lite undersökning så konstaterade jag att det inte var det och hon gick på det. Min gissning är att hon sträckte sig ordentligt. Men hon har haft en envis ögoninfektion som vägrar ge med sig trots ”hemmabehandling” så jag ska ringa till veterinären imorgon och be om råd angående det. Då tänkte jag att jag skulle höra mig för angående bakbenet med. Så får vi se vad som händer och sker. Hon har inte jätte ont av det då hon hoppar och skuttar som en annan studsboll med jämna mellanrum.

Silverfallen

Jag, Emma och Bell har haft en väldigt bra dag. Vi tog bilen och åkte till Silverfallen. Vi åkte lite vilse och hamnade först i jättadalen. Där träffade vi ett gäng med två shelties. Dom frågade jag efter vägen till silverfallen och tillslut hittade vi dit.

Det är verkligen jätte fint där nu. Om ni har möjlighet att åka dit tycker jag att ni absolut ska ta vägen förbi och gå en promenad. Massor av vitsipor, blåsippor och andra fina vårblommor överallt. Och massor av vatten.

Dagen avslutades ute i Örslösa med korvgrillningen och en massa bus med Krister.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Spontant hundparty

Var ute en sväng i närområdet och lekte lite borta vid kullarna. Efter ett tag dök Chabo upp med sin matte och sen dröjde det inte länge förrän Bailey med husse också dök upp. Men ingen av dem var så där jätte intresserade av att hänga med mitt lilla yrväder. Till Bells stora besvikelse. Men hon underhöll sig själv genom att springa zick zack mellan dem där de låg i gräset.

Sen kom 1 åriga Bobbo, en blandis med mest pudel i. Och Bells lycka var gjord. Äntligen någon som hade lika mycket spring i benen som hon själv.

På lunchen var vi ute med Musse och Cecilia nere i småbåtshamnen och lekte lite. Det var lite läskigt. Musse har ännu mer energi än Bell, hur det nu är möjligt! Så skäller han med och då blir hon osäker.

Nu ligger hon trött av allt bus i solen ute i trädgården och tittar på alla barn som springer förbi.

Hård i magen

Jag har märkt en förbättring när jag nu håller på att byta foder på Bell. Dessvärre höll det bara i sig någon dag sen blev hon hård i magen istället. Men jag låter det vara ett tag får vi se om det stabiliserar sig och blir bra. Blir det stopp får jag givetvis göra något åt det med en gång.

Hon ska vara hos en kollega till mig i veckan som kommer för jag ska åka skidor i Norge. Får be henne hålla lite koll på magen på henne.

Usch, vad jobbigt det är att lämna bort henne så länge!

Men det kommer gå bra. Det finns ju både trädgård, hunden Pixie och en massa barn som är roliga där. Och på veckodagarna får hon komma till kontoret som är en välbekant miljö. Det kommer bli bra.

Mycket folk

I onsdags var vi ute på landet och tittade på bandy med en massa andra människor. Bell går framåt. Hon är inte alls lika reserverad som tidigare. Även om hon inte direkt kryper upp i någons famn eller låter sig klappas någon längre stund så är hon nyfiken på alla och hälsar. Mer kräver jag inte av henne.

Tycker snarare att det är rätt skönt att inte ha en hund som är så sällskapssjuk och som ska vara på alla runt omkring. Hon är fortfarande lite mer reserverad för män, men även det har blivit mycket mycket bättre.

Igår fick hon vara ensam några timmar. Det är inte första gången hon är ensam och även om det gör ont i mig att lämna henne ensam så är det ju tyvärr så att hon inte alltid kan följa med.

Hon är jätte duktig när hon är själv. Har kollat med grannar och hon gnäller bara när jag går men är sedan tyst. Och allt är helt när jag kommer hem igen med.

Annars har det varit dåligt med arrangerad träning nu ett par dagar och även med promenaderna. Men det ska bli bättre med det i helgen.

Läskiga barn

Vi har varit och miljötränat hemma hos en kompis. Bell träffade mindre barn, hästar och katter. Hästarna morrade och skällde hon på och varje gång någon frustade hoppade hon 4 meter bakåt. In till stallet vågade hon inte gå helt och hållet. Men det är kanske inte så konstigt när det första man möter är en stor mörk nordsvensk som dessutom sticker ner huvudet och blåser i pälsen på en.

Katten visste hon inte riktigt hur hon skulle hantera. Efter att ha träffat på grannens katt som inte gör nånting om hon nosar på henne blir man väldigt morsk och ska nosa på alla små kissemissar. Vilket inte är uppskattat lärde hon sig snabbt efter att ha gjort misstaget att nosa på en kisse ute på gården. Det blev ett fasligt pipande och diverse andra tyck synd om mig läten när katten tydligt sa ifrån. Så nu mera slits hon mellan hopp och förtvivlan när hon ser en katt stackarn.

Den yngsta av barnen var lite läskig. Högljud och med yviga rörelser och helt oförutsägbar. Men hon lärde sig snabbt att man fick smaka av allt som den lilla hade i handen. Så då var det värt lite hårdhänta händer och skrämmande rörelser. Den lite äldre var inte lika läskig. De lekte och busade lite och det funkade bra.

Bell somnade gott i soffan efter några timmar borta i Botten. Överlag en lite skrämmande dag men med massor av äventyr. Höjdpunkten var när hon fick syn på en stackars mus som sprang över snön. Den var hon inte sen att springa efter. När jag inte stod ut med att den stackars musen pep i högansky när Bell lekte och jagade honom fick jag helt enkelt gå ut i den knähöga snön och hämta henne. Det är lite skillnad på att väga 5-6 kg och att väga 60-70 kg, så där sprang Bell omkring på snön och jag försökte ta mig fram med snö upp till låren.